Julen är den värsta tiden för utsatta barn. Varje år försökte min mamma och min pappa, men trots att viljan fanns, blev det aldrig att vi kunde fira en jul tillsammans som familj. Att växa upp i en familj där löfte på löfte ges, men aldrig hålls, gör att tilliten till andra människor försvinner. Det finns många som försökt, frågan är om jag lät dem lyckas. Första gången jag förstod att det fanns människor som skulle finnas där för mig, var jag 16 år. Jag hade ännu en gång tänjt på gränsen, men denna gång fanns dem där för mig och visade att jag var en av dem. Min bror sa till mig - Va stolt över dig själv, ditt liv är det eget, du bestämmer, du väljer. Jag brukar tänka att min bror räddade mig, han gjorde det genom att ge mig möjligheten att tycka om mig själv, han tyckte jag dög. Det fick mig att känna mig accepterad för kanske första gången i mitt liv. När min bror och hans sambo fick sitt andra barn, Gabriel, då kände ja det på riktigt, den där känslan av hopp, med Gabriel i famnen såg jag hans första tand, hans första steg och jag tänkte att det finns ingenting som jag inte skulle göra för honom eller hans storebror Casper. Hur kunde min pappa välja något annat före sina barn? Han valde inte bort oss. Jag vet att han älskar barn, han älskar oss, annars får man inte tre barn. Jag vet också att han älskar mig, annars hade han inte sparat det fotot på mig i sin plånbok.